Conversation Pieces
 


Med den industriellt vävda bilden finns unika möjligheter att i direkt relation till tid och rum, skapa platsspecifika verk.
Tekniken jag använder är Jacquard, en datoriserad vävteknik som med olika typer av vävbindningar ger stora möjligheter till variation i mönster och färger. Modern programvara gör det lätt att med stor variation arbeta fritt över hela väven utan rapporteringar och upprepningar.

Till skillnad ifrån tryckta bilder där motivet ligger på ytan så går väven på djupet och motivet blir ett med materialet.
Betraktat på avstånd bär den stora berättelsen och på nära håll träder komplexa ytor fram med relief och struktur.

När jag arbetar med industriellt vävda bilder är platsens funktion alltid en utgångspunkt. Det fysiska rummets sociala mönster och den mentala miljön där de textila ytorna fungerar som en utgångspunkt för samtal och reflektioner.
I samarbete med arkitekt, inredare och användare formas ett visuellt uttryck som ger kropp till platsen. Med utgångspunkt ifrån till exempel historia, läge, produktion och verksamhet, skapas ett unikt uttryck som kan spela mot idéer om framtida mål och utmaningar.		   Jacquarden blir en del av uttrycket i en mängd olika användningsområden, som ridåer, draperier, rumsavskiljare med akustiska och ljusmässiga kvalitéer eller som unika möbeltyger för sittgrupper och mötesplatser. Alltid med det textila materialets unika förmåga att skapa intimitet och rumslig närhet.

Jacquard var förut en tungrodd teknik inom textilindustrin och svår att anpassa till mer konstnärliga uttryck, men har i dag utvecklats och finns tillgänglig också på små textila verkstäder. Därför är det i dag möjligt att till bra priser ta fram unika textilier också i relativt små kvantiteter.

 Ett projektstöd ifrån Bildkonstnärsnämnden gav mig för några år sedan möjligheten att fördjupa mig i jacquardvävens uttryck och tekniska lösningar med studier och arbeten på Montreal Centre for Contemporary Textiles i Kanada och på Konstfackskolan i Stockholm.

Jacquardens utveckling är stark internationellt och är en teknik full av möjligheter och nya användningsområden som är ännu relativt outforskad i Sverige. Jag ser fram emot att i nya samarbetsformer flytta fram gränserna för den industriellt vävda bilden i nya unika projekt.
 
 
  Samtidsmönster
  Ridå Flygvapenmuseum Linköping, Statens Konstråd 2010




 
I arbetet med ridån till Flygvapenmusett i Linköping tar jag vid i brytpunkten där vi lämnar det kalla krigets tänkande och trevar oss fram efter nya vägar att tolka en värld i snabb förändring.
Vi befinner oss mitt i ett skede, där inget facit finns tillgängligt. Jag tror att det ligger djupt i den mänskliga naturen att söka efter mönster, svårt att acceptera tillfälligheternas spel och att vi styrs av händelser utanför vår egen kontroll.

Mönsterna ger oss verktyg att hantera livets skiftningar, ger oss en känsla av kontroll över våra liv, skapar en begriplighet i en kaotisk verklighet. Men de tolkningar vi gör är präglade av våra val i stunden, och utesluter inte andra tolkningsmöjligheter.
Kanske till och med att de mönster vi skapar blir ett hinder, dåliga verktyg för att förstå våra livsval. Historien är något som hela tiden måste skrivas om, gamla sanningar är inte längre giltiga och nya insikter krackelerar.
I mitt val av bilder har jag utgått ifrån händelser och personer som kan tolkas som brytpunkter i vår historia.
   Det finns inget linjärt berättande utan det är lösryckta skeenden ifrån vår samtid. Om dom hänger ihop måste förstås utifrån varje betraktares egen livssituation. Valet av bilder är ett avtryck i tiden, världen sett genom mina ögon som den jag är idag en del av min verklighet i Sverige 2010.

Hur det kommer att tolkas i morgon lämnar jag öppet. Händelser som i dag tycks avgörande kommer säkert att blekna och vi kommer att få skapa nya mönster för att kunna hantera den framtid som kanske redan är nu.

Ridåns grundform är dagens fysiska uppdelningen av det omkringliggande landskapet, in flygande ifrån Malmslätt med Svartån som en mörk slingrande form. Fältens ornamentik blir till öppningar mot världen, igenkännbara former i en omformulerad verklighet.

 
 
 
 
  Strömmar
  Möbeltyger och skulpturalinstallation för Sahlgrenska sjukhuset Strålningsenheten 2006
 
 
Stockholms central en tidig morgon, människor som skyndar förbi
Jag rör mig igenom och tillsammans med strömmen av människor
Marsfjället sensommar, jag håller min hand i det kalla vattnet
Känner strömmen som forsar mellan mina fingrar
Vattnet bildar små virvlar av liv i sin färd nerför berget
Livet är fullt av dessa flyktiga möten, jag bär med dom i mina tankar
Håller kvar vid känslan, spar dom som minnen att plocka fram när livet behöver förankras
 
 
I arbetet med "Strömmar" ville jag skapa en miljö som skulle kunna fungera som en lugn vilopunkt och hålla för upprepade besök. Med detaljer och berättelser öppna för egna associationer.

Platsen var väntrummet till Strålningsenheten på Sahlgrenska sjukhuset, dit patienterna kommer regelbundet under en längre tid för strålbehandling. Uppdraget var känsligt då man kan säga att patienterna befinner sig i en livskris, man ville inte att verket skulle uppfattas som oroande men inte heller en glättig positivism.

I "Strömmar" har jag använt en serie bilder av människor som befinner sig på resa för att knyta an till dom flöden av liv som vi har runt omkring oss. Förmedla känslan av de större sociala sammanhang vi alla är en del av. Mötena med människorna i vår närhet som förhoppningsvis kan ge oss den kraften vi behöver för att ta oss vidare i en svår livssituation.

Med tygets turkosa färgton och vatten mönstret på möblernas insidor ville jag också ge en bild av vattnet som livets ursprung, naturens krafter som strömmar fram över oss både smekande och våldsamt.		   Uppdraget var att göra ett skulpturalt verk som skulle kunna fungera som rumsåtskiljare mellan väntrummet och inskrivnings disken. Jag valde då att också arbeta med själva möblemanget, för att lösa upp gränserna mellan konsten och betraktaren.

I sittgruppen valde jag "Kil" ett möblemang ifrån Miljöexpo, formgiven av Mårten Cyrén & Jonas Osslund. Möbeln valde jag för att jag ville ha stora ytor där bilden kommer fram, men också för att jag ville ha en omslutande form som upplevs som skyddande.

Mitt på golvet står "vågen" som ett mellanting mellan skulptur och schäslong anknyter den till en klassisk möbelform. Den är byggd på en stoppad trästomme och klädd i samma tyg som sittgruppen. Tyget är en Jacquardväv i ull med ett bindningsmönster som, förutom att bearbeta bilden i en färgskala från ljust till mörkt, ger en struktur och mönster även i det lilla perspektivet. För att förstärka detaljer i bilden har jag även på vissa ställen broderat färgade inslag för hand.
Ovanpå den stora vågformen är en snabbare och lättare ström placerad, skulpterad i ljust björkträ och mjukt förankrad som en möbelknapp.